osedligtbeteende.blogg.se

”Främlingen” är en roman skriven av den franske författaren och nobelpristagaren Albert Camus som handlar om en mans liv, Meursault, som döms till döden för det mord han begått. Enligt Bernt Olsson och Ingemar Algulin är romanen, sett utifrån ett konstnärligt perspektiv, ett utav existentialismens mest lyckade verk (Litteraturens historia i världen, 1990, s. 526). Det som i denna text hittills fastställts är alltså att romanen är ett framgångsrikt existentiellt litterärt verk, men det väsentliga som bör och skall diskuteras är i vilken mån och med vilket förfaringssätt ”Främlingen” influerade existentialismen.

 

Av den anledningen att existentialismen måhända ej är inom gränserna för vedertagen allmänbildning så tar jag tillfället i akt att tillkännage denna för texten samt frågeställningen mycket relevanta livsåskådning. Thure Stenström skriver i sitt arbete ”Existentialismen” att ”endast den filosofi har värde som icke är resultatet av enbart teoretiska överväganden utan som bottnar i levande, individuell erfarenhet” (Existentialismen, 1976, s. 58). Enligt min mening så avser Stenström med sin utläggning som behandlar existentialismen att enbart den filosofi som är begrundad på verklig erfarenhet är värd någonting och detta innefattar då icke den filosofi som är baserad på enbart teoretiska härledningar. Av detta kan slutsatsen dras att eftersom Meursault inte ger någon känslomässig respons av sitt handlande förrän han erfar konsekvenserna av det så är han alltså existentialist.

 

Men vad är anledningen till att detta verk är så betydande för existentialismen? Bokens protagonist, det vill säga Meursault, är oerhört representativ för existentialismen, vilket jag baserar på vederbörandes likgiltighet och brist på empati samt ånger vilket exempelvis kan analyseras på sidan 87 i romanen då domaren frågar Meursault om denne ångrade sitt handlande varpå han säger att han istället för ånger känner en viss leda, vilket jag tolkar som att Meursault enbart lider av sitt handlandes konsekvenser men icke utav handlandet i sig sett utifrån ett etiskt perspektiv (Främlingen, 1942, s. 87). Enligt mina spekulationer kan jag även konkludera att eftersom att romanen på ett så utmärkande samt ingående vis beskriver existentialismen så har den blivit ett betydelsefullt verktyg i läran om livsåskådningen ifråga, för att inte nämna att romaner brukar vara betydligt mer lättillgängliga än exempelvis uppsatser vilket resulterar i att en större del av befolkningen delges bokens budskap, ett budskap som, om inte boken någonsin skrevs, annars enbart skulle återfinnas i uppsatser och dylika akademiska texter vilka ej ter sig vara lika åtkomliga för allmänheten. Sammanfattningsvis skulle man kunna uttrycka det som att ”Främlingen” inte enbart varit ett betydelsefullt verk för existentialismen sett utifrån ett konstnärligt perspektiv utan även, på grund av dess lättillgänglighet och format, ett verk som underlättat spridningen och begripandet av livsåskådningen.